vakum

känns som jag går runt i ett vakum och ler för att jag typ måste. det är ansträngande och väldigt jobbigt. folk vet men ändå inte. vet inte om folk bryr sig. antagligen gör de väl inte det, eller så fattar de inte att även jag kan må lite dåligt ibland. men det blir bra med det snart. sånt är livet. men det som stör mig mest är ju den respektlöshet som råkar finnas hos Dig. du bryr dig inte ens. du vill inte bry dig. skulle jag ha sparkat nån blodig så skulle jag iaf bry mig lite. man har ju lite medkänsla och lite respekt i kroppen. man är ju en vän. men förmodligen kommer vi väl aldrig mer kunna vara vänner. det är lite av det jobbigaste, att man förlorat sin bästa vän. du är typ död nu liksom. för jag kan inte dela med mig saker till dig längre. det är liksom som att min kompletterande del är borta. för alltid. och det känns så som tror att det gör - tomt. men det som vi hade försvinner inte. vi kommer alltid dela det. och det är illa att vi bara slänger det i köttkvarnen o mal sönder det i tusendelar o låtsas sedan som att den köttsaft vi sedan trampar runt i inte ens existerar. men detta trampande kan ju liknas med hur vårt förhållande faktiskt var - ett evigt trampande och kämpande, att återfå något som är dött är rätt meningslöst. och ditt handlande just nu, förstärker bara detta. du bevisar bara för mig hur värt detta förhållande var för dig. nej just det - det var ju inget förhållande, det var ett ensidigt beroende från ditt håll. och det skaver i mitt hjärta när jag tänker på hur jag kämpade och slet så för någon som kände så. när man tänker på det så, är du inte värd att jag går runt i ett vakum.