beroende

"ska bara göra färdigt den här altan så fort som möjligt så jag blir av med den.. sen ska ja ta det lugnt.. fast först ska jag bara..." Detta uttryck är sååå typiskt min pappa! Herregud, fattar pappa inte att han gammal, trött, utsliten... o Gud vet allt! Jag ser på honom.. han är inte 25 år längre. Han är inte pigg o rask i kroppen. Och han är definitivt inte kärnfrisk! Jag känner nog ingen människa som har mer krämper i kroppen än han. Han gnäller lite, så kör han på. För att tillägga, pappa har haft hus sen han va ung. Han byggde alltid och han renoverade alltid. Det va jobbigt när man va liten, han hade alltid projekt på gång. Han va alltid i rörelse Det va ändå kul att ha en pappa som va som han, duktig och händig. Jag är stolt över min pappa. Men senaste åren.. sista tiden i huset.. han orka liksom inte med det. Men ändå körde han på. Ville alltid ha ett fint hus. Dessutom är han sjukt pedant, iaf i jämförelse med andra pappor. Det är jag med stolt över. Han sålde huset för ett år sen. Köpte en trea i stan, med inglasad balkong. Jag kan inte tänka mig att han trivs. Pappa har alltid vetat höra träden susa, det gör han inte inne i stan. Men tur för honom att han träffat I. hon har radhus.. och i det jävla radhuset sliter pappa ur sig nu när han inte längre har ett eget hus att slita ut sig på. Hon har renoverat, men hjälpte? Jo pappa. Nu vill hon ha en ny altan, hennes va iofs ful o rutten...men vem gör det? Vem bygger radhuslängans finast altan? Jo min stackars pappa. Han sliter på jobbet, kryper på sina onda knän o böjer sin onda stela rygg. Sen till henne o jobba.. Kan inte rå för att jag är orolig o rädd om min pappa... Jag hör ju på honom att han är trött. i vilket fall... jag pratar med min föräldrar varje dag. det är ett beroende som jag har. det är inte så att jag inte klarar mig utan att göra det, men det känns skönt att liksom höra deras röst o prata lite om hur de haft det och hur de har det. mina föräldrar har kommit mig närmare de senaste åren, det är jag mycket glad för. men desto räddare är jag nu för att förlora dem. det kan gå så fort! folk faller liksom bara ihop nu för tiden, och jag vill inte att de ska hända med dem! Jag är liksom inte riktigt redo för att förlora dem nu. Men jag älskar dem och är rädd om dem, men bara för det kan man liksom inte gå runt o tänka på sånt. "Händer det så händer det" som pappa brukar säga. Får helt enkelt anamma hans inställning till livet, så slipper ja tänka så mycket.